| |
|
| Gå ur Svenska Amnesty! expressen |
 |
Irans högsta domstol har dömt den regimkritiske kurdiske journalisten Adnan Hassanpour till döden.
Alltfler väljer att engagera sig via nät-communityn Facebook.
En av dessa är författaren Carina Rydberg, som har startat Facebook-gruppen "Stoppa avrättningen av Adnan Hassanpour". Men när hon sökte samarbete med Amnesty i Sverige fick hon kalla handen.
"Svenska Amnesty är en skam för Sverige", skriver Carina Rydberg i dag.
Det hela sker egentligen av en slump. Blicken pendlar mellan datorn och tv-skärmen. Ett inslag i Kulturnyheterna. Irans högsta domstol har dömt den regimkritiske kurdiske journalisten Adnan Hassanpour till döden. Dödsdomen verkställs mycket snart. En representant från Reportrar utan gränser intervjuas: organisationen vill se en officiell protest från den svenska regeringen mot denna dödsdom.
Jag ser detta medan jag är inne på mitt Facebook-konto. På Facebook finns det grupper. Det är lätt att bilda en grupp. Jag bestämmer mig för att bilda en: ”Stoppa avrättningen av Adnan Hassanpour”. Så fort jag tryckt på ”create group” slår det mig: Det här är ingenting man bara gör och sedan låter allt sköta sig självt. Det kommer det inte att göra. Nu har jag startat den här gruppen, och den är mitt ansvar.
Jag måste ha medlemmar. Jag bjuder naturligtvis in det 90-tal vänner jag har på mitt Facebook-konto. Men det räcker inte. Jag måste ha fler: jag måste sätta mig i förbindelse med de andra grupperna.
Sagt och gjort, efter några timmar är jag medlem i alla riksdagspartier – och deras motgrupper – jag studerar vid vartenda universitet, jag är en hängiven supporter av AIK Skellefteå och Modo, jag dansar på Kungliga baletten, jag älskar Österlen, och jag är glad att vara gay. Dessutom utvecklar jag ett brinnande hat mot Foppatoffeln, eftersom protestgruppen mot den fula skon har över
19 000 medlemmar. Från Ystad till Haparanda – det är en landsomfattande turné i cyberspace.
Och det ger resultat. Medlemsantalet växer, liksom listan över de medlemmar som ännu inte svarat. Så snart jag märker att antalet namn på den listan börjar sjunka, ger jag mig ut på värvningsturné igen.
Men hur jag än arbetar, hur mina medlemmar än gör sitt bästa för att bjuda in sina vänner genom detta gigantiska kedjebrev som kallas Facebook, känns det hela tiden som om vi är för få. Jag skriver mina meddelanden: Han har torterats i fängelset. Han har förvägrats rätten att träffa sin advokat. Dödsdomen verkställs vilken dag som helst.
Svenska Amnesty har 70 000 medlemmar. Jag skriver till Lise Bergh, organisationens generalsekreterare. Jag föreslår ett samarbete. Hon svarar med att skicka en länk som redogör för vad Amnesty International redan gjort i fallet Hassanpour. Hon ser gärna att jag lägger ut denna länk på min Hassanpour-sida. Länken är värdelös. En länk ska vara blå. Den här är svart. Vill hon möjligen gå med i gruppen, och själv lägga ut korrekt länk? Inget svar. Däremot ser jag snabbt att hon ratat min inbjudan, eftersom hennes namn försvinner från väntelistan. Ett mejl igen. Länken? Inget svar.
Jag hittar till slut de sidor generalsekreteraren velat att jag skulle lägga ut. Även på dessa är länkarna oanvändbara. Det handlar om länkar Amnestys medlemmar ska kunna använda för att kunna sätta sig i förbindelse med de iranska myndigheterna. Det är uppenbarligen så, att Svenska Amnesty vill uppmuntra sina medlemmar att rikta sina protester till de iranska makthavarna, för vad det nu kan vara värt.
Jag vill något annat. Jag vill ha en officiell protest från den svenska regeringen. Naturligtvis har jag redan försökt kontakta både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, genom Regeringskansliet. Jag har även skrivit på Bilds blogg. Naturligtvis svarar han inte. Men på bloggen beklagar han sig över att han är förkyld.
Jag ringer Svenska Amnesty och redogör för mina önskemål: Ett pressmeddelande. En fungerande länk på hemsidan. Mejl till organisationens medlemmar som uppmanar dem att gå med i gruppen ”Stoppa avrättningen av Adnan Hassanpour”. Man lovar att ringa upp mig. Detta sker aldrig. Däremot kommer det äntligen ett mejl från Generalsekreteraren. Hon säger att jag mycket gärna får använda mig av den information Amnesty gett mig vad gäller det de kallar Blixtaktioner i fallet Hassanpour. Hon säger att hon absolut inte kan gå med i gruppen, och något pressmeddelande kan det inte bli tal om.
Riktigt varför det är så framgår inte riktigt av hennes mejl. Tydligen handlar det om prioriteringar, om hur Svenska Amnesty arbetar. Jag läser mejlet och läser om det. Jag tänker: Det här får inte vara sant. Det handlar om en människas liv. En människa som kan bli avrättad vilken dag som helst. Svenska Amnesty vill inte ha med saken att göra. Svenska Amnesty vill inte försöka påverka regeringen – stöta sig med regeringen. Svenska Amnesty är en skam för Sverige.
Mot slutet av sitt mejl säger Lise Bergh att vad gäller media, får jag ta kontakt med media själv, vilket naturligtvis är ett önskemål jag gärna tillgodoser. Så det är som vanligt, när det verkligen gäller liv eller död. Man är ensam med det. Det var som jag trodde när jag tryckte på ”create group”. Jag är ensam med det. Det är mitt ansvar.
Så jag börjar skriva igen. ”Jag heter Carina Rydberg…Jag har nyligen startat en grupp…han har torterats i fängelset... dödsdomen verkställs när som helst. Jag vädjar till er: Gå med i gruppen Stoppa avrättningen av Adnan Hassanpour.”
Och gå ur Svenska Amnesty.
Carina Rydberg
Författare
URL till denna sida: http://www.expressen.se/debatt/1.939881/ga-ur-svenska-amnesty
Publicerat 24 november 2007 Uppdaterad 24 november 2007 |
|
|
|
|
